Hösten 2007
Blev så upprörd idag.
Känns som alla doktorer, sköterskor etc nonchalerar min arbetsskada.
Jag har ont varje j-vla dag... Jag har svårt att träna, jag har fått lägga undan massa skor som jag inte längre kan ha, jag har ont när jag går....mm...
Ändå är det ingen som vill lyssna, inge hjälp får jag och känns som alla bara vill slå dövörat till.
Hände idag igen när jag ringde ortopeden. Inget jag kan skriva här för blir för svårt att förklara i skrift.
Men så sjukt trött på detta.
Trött på smärta...trött på att ingen lyssnar... trött på att kämpa.... =(
Allt detta får mig att bli nere..
Har dessutom den senaste tiden tänkt tillbaka två år... Den tiden känns fortfarande i mitt hjärta...
Det var hösten 2007. Jag hade bott i min dåvarande lägenhet i ca 3 månader.
I en av lägenheterna i samma hus bodde ett ex till mig. Vi hade börjat prata igen och han var ofta uppe på fika hos mig och kollade på "våra bästa år" ihop för det gillade han (inte ofta killar gör det).
Ibland åkte vi bil eller fikade hos honom i hans fula kaffekoppar =)
En dag när jag var hemma hos honom så vägrade han släppa ut mig. Det var inge ovanligt så, men första gånge det tog sån tid...Detta var någon dag innan dagen som förändrade många människors liv. Jag sa att jag skulle träffa någon. (Hade skaffat kille, min nuvarande, men vågade inte berätta det för ..... pga att han betedde sig svartsjuk)
Jag är inte en tjej som står och tar emot utan höjde rösten och sa "öppna nu ....". Jag letade efter nyckeln och puttade på honom när paniken steg. Hotade med nåt jag inte kommer ihåg nu. Tyckte att gränsen var nådd.
Efter en lååång stund öppnade han. "Du vet jag skämtar med dig gullet" sa han precis som han alltid sa.
Jag hade alltid trott på de orden förut.
Detta var sista gången jag pratade med "min vän".
Såg honom aldrig mer efter detta.
Någon dag senare är han jagad av polis. När jag hörde om ett mord så fick jag direkt känslan "det är han". Min magkänsla sa direkt att "jag känner den mördaren, det är...."
Jag vägrade inse att det var honom de letade efter.. Ringde hans mobil, inget svar...ringde igen.. Höll på så ett tag. Skickade mess och bad till gud att min magkänsla var fel.
Mina magkänslor stämde.
I över ett år såg jag honom överallt... trodde jag.
Men i verkligheten satt han lång bort bakom lås och bom.
Nu när jag skriver om det känns det tungt...
Känslan att förlora folk ur ens liv på det viset, det går inte att förklara.
Tankarna går självklart till offrets familj med. Ser hans stackars minsta son varje dag. Han har inte haft det lätt. Antar det är pga att jag ser honom varje dag som jag tänker på det.
I min blogg då skrev jag bla:
Du tog ifrån en liten pojke sin pappa. Du mördade mannen inför hans dotter.
Allt har bara varit en fasad.
Nu förstår jag varför du var så hårdhänt mot mig ibland. Nu förstår jag att dina ilskna blickar inte bara var "skämt", som du sa.
Du misshandlade din tjej ofta. Men hur kunde du mörda...?!
Hur kunde det gå så långt.
Trodde du var min vän. Jag hatar dig!!
Du är egentligen inte värd mina tårar. Men de kommer ändå.
Hoppas du får ett långt straff.
Tänk så mycket du ställt till med.
Varför?
Hur kunde jag vara så blind? Min blindhet gör mig rädd.. Jag har varit vän med en skit som dig i flera år.
Detta känns så overkligt.
Min vän är en mördare. Min före detta vän rättare sagt.
Klumpen i min hals brister snart ut i tårar igen.
Nu känner jag bara hat. Jag HATAR dig!!
En annan dag skrev jag följande:
Allt detta gjorde att jag slutade lita på alla runt om mig. Om han kunde dölja sitt rätta jag så kunde ju alla andra vara likadana.
Bröt med många vänner den perioden, som jag tyvärr ångrar nu.
Jag kände mig ensam, lurad, förvirrad, ledsen....
Man tror att "det där kommer aldrig ske i mitt liv" när man läser om sånt i tidningarna.
Men det hände... i mitt liv...
Ja detta var ju inget roligt inlägg... Men men... skönt att lätta på sitt hjärta ibland..
/Angel
Känns som alla doktorer, sköterskor etc nonchalerar min arbetsskada.
Jag har ont varje j-vla dag... Jag har svårt att träna, jag har fått lägga undan massa skor som jag inte längre kan ha, jag har ont när jag går....mm...
Ändå är det ingen som vill lyssna, inge hjälp får jag och känns som alla bara vill slå dövörat till.
Hände idag igen när jag ringde ortopeden. Inget jag kan skriva här för blir för svårt att förklara i skrift.
Men så sjukt trött på detta.
Trött på smärta...trött på att ingen lyssnar... trött på att kämpa.... =(
Allt detta får mig att bli nere..
Har dessutom den senaste tiden tänkt tillbaka två år... Den tiden känns fortfarande i mitt hjärta...
Det var hösten 2007. Jag hade bott i min dåvarande lägenhet i ca 3 månader.
I en av lägenheterna i samma hus bodde ett ex till mig. Vi hade börjat prata igen och han var ofta uppe på fika hos mig och kollade på "våra bästa år" ihop för det gillade han (inte ofta killar gör det).
Ibland åkte vi bil eller fikade hos honom i hans fula kaffekoppar =)
En dag när jag var hemma hos honom så vägrade han släppa ut mig. Det var inge ovanligt så, men första gånge det tog sån tid...Detta var någon dag innan dagen som förändrade många människors liv. Jag sa att jag skulle träffa någon. (Hade skaffat kille, min nuvarande, men vågade inte berätta det för ..... pga att han betedde sig svartsjuk)
Jag är inte en tjej som står och tar emot utan höjde rösten och sa "öppna nu ....". Jag letade efter nyckeln och puttade på honom när paniken steg. Hotade med nåt jag inte kommer ihåg nu. Tyckte att gränsen var nådd.
Efter en lååång stund öppnade han. "Du vet jag skämtar med dig gullet" sa han precis som han alltid sa.
Jag hade alltid trott på de orden förut.
Detta var sista gången jag pratade med "min vän".
Såg honom aldrig mer efter detta.
Någon dag senare är han jagad av polis. När jag hörde om ett mord så fick jag direkt känslan "det är han". Min magkänsla sa direkt att "jag känner den mördaren, det är...."
Jag vägrade inse att det var honom de letade efter.. Ringde hans mobil, inget svar...ringde igen.. Höll på så ett tag. Skickade mess och bad till gud att min magkänsla var fel.
Mina magkänslor stämde.
I över ett år såg jag honom överallt... trodde jag.
Men i verkligheten satt han lång bort bakom lås och bom.
Nu när jag skriver om det känns det tungt...
Känslan att förlora folk ur ens liv på det viset, det går inte att förklara.
Tankarna går självklart till offrets familj med. Ser hans stackars minsta son varje dag. Han har inte haft det lätt. Antar det är pga att jag ser honom varje dag som jag tänker på det.
I min blogg då skrev jag bla:
Du tog ifrån en liten pojke sin pappa. Du mördade mannen inför hans dotter.
Allt har bara varit en fasad.
Nu förstår jag varför du var så hårdhänt mot mig ibland. Nu förstår jag att dina ilskna blickar inte bara var "skämt", som du sa.
Du misshandlade din tjej ofta. Men hur kunde du mörda...?!
Hur kunde det gå så långt.
Trodde du var min vän. Jag hatar dig!!
Du är egentligen inte värd mina tårar. Men de kommer ändå.
Hoppas du får ett långt straff.
Tänk så mycket du ställt till med.
Varför?
Hur kunde jag vara så blind? Min blindhet gör mig rädd.. Jag har varit vän med en skit som dig i flera år.
Detta känns så overkligt.
Min vän är en mördare. Min före detta vän rättare sagt.
Klumpen i min hals brister snart ut i tårar igen.
Nu känner jag bara hat. Jag HATAR dig!!
En annan dag skrev jag följande:
Vi är alla rädda för något, innerst inne finns en återkommande mardröm som bara inte får nå verkligheten. Min verklighet, min mardröm har nått verkligheten och jag kan inte stoppa undan den. Kan inte kämpa emot den. Kan bara leva i den, stå ut. Om ens det.
Glasskärvorna är så små och vassa att de ofta inte går att få ut ur kroppen, de bara sitter där, svider, och omöjliga att få ut. Jag har många sådana små glasskärvor inom mig, vissa har suttit där i flera år, andra har kommit nyligen. Några har kommit den senaste veckan, och de gör ont... Så förbaskat ont.
Dagarna är hemska, men nätterna är värst ! !
Glasskärvorna är så små och vassa att de ofta inte går att få ut ur kroppen, de bara sitter där, svider, och omöjliga att få ut. Jag har många sådana små glasskärvor inom mig, vissa har suttit där i flera år, andra har kommit nyligen. Några har kommit den senaste veckan, och de gör ont... Så förbaskat ont.
Dagarna är hemska, men nätterna är värst ! !
Allt detta gjorde att jag slutade lita på alla runt om mig. Om han kunde dölja sitt rätta jag så kunde ju alla andra vara likadana.
Bröt med många vänner den perioden, som jag tyvärr ångrar nu.
Jag kände mig ensam, lurad, förvirrad, ledsen....
Man tror att "det där kommer aldrig ske i mitt liv" när man läser om sånt i tidningarna.
Men det hände... i mitt liv...
Ja detta var ju inget roligt inlägg... Men men... skönt att lätta på sitt hjärta ibland..
Det finns ej något hem där tårar ej runnit
för alla sorger de i hjärtat sitter kvar.
Det som var blir aldrig återvunnet
När de som var nära ej längre finns kvar.
Men minnena kan man aldrig mista,
Nej, de för evigt i hjärtat finns kvar.
De kan ej begravas i någon kista,
De minner om den som en gång var.
Tiden läker inte alla sår
Men den kanske lindrar smärtan.
Och alla kan hoppas att vi får
Hjälp för våra sörjande hjärtan.
/Angel
Kommentarer
Postat av: Bonkan
Usch vad fruktansvärt :( Vissa saker kommer man aldrig ngnsin att glömma!
Trackback
